Historik

    Redan i forntiden användes jakthundar som var förvånansvärt lika alpenländische dachsbracke och rasen är en av de äldsta jakthundsraserna med ursprung i Mellaneuropas bergstrakter. Aveln sköttes av yrkes- och bergsjägare som endast avlade efter prestation utan hänsyn till utseende. 1932 erkändes rasen som den tredje viltspårhundsrasen i Österrike och internationellt erkändes den 1975. De första importerna till Sverige kom från Österrike under senare delen av 1990-talet. Svenska Schweisshundklubben, vilken alpenländische dachsbracke tillhör, bildades år 1983.

    Användningsområde

    Rasen används huvudsakligen vid eftersök på allt klövvilt, men även som kortdrivande på hare och räv samt på rådjur i Sverige. Den är också användbar vid jakt på vildsvin och kan även uppfostras till att apportera mindre hårvilt samt fågel på land och i vatten.

    Hälsa

    Få sjukdomar eller defekter har noterats i Sverige. Höftledsdysplasi (HD) förekommer i rasen. Rasklubben rekommenderar att man i aveln endast använder hundar som är fria från HD.

    Egenskaper / Mentalitet

    Rasen ska vara orädd, lugn och arbetsvillig. Den har även vilt- och rovdjursskärpa. Spårarbetet ska vara lugnt, säkert och släpps den på skadat flyende vilt bör den med skall förfölja och ställa viltet. Vid drevjakten krävs jaktpassion, spårnoggrannhet och spårvilja över inte alltför stora ytor. Rasen har ett vänligt sinnelag gentemot familjemedlemmar. Den kan vara något reserverad mot främmande personer.

    Storlek och utseende

    Den är långsträckt och lågställd med robust, kraftig kroppsbyggnad. Mankhöjd är 34–42 cm. Bröstdjupet är ungefär halva mankhöjden. Pälsen är tät och kraftig med åtliggande täckhår och tjock underull. Färgen är hjortröd eller svart med roströda tan-tecken, vita bröstfläckar förekommer. Ögonen ska vara mörka och uttrycket vara klokt och vänligt.

    Pälsvård

    Pälsen är lättskött och badas vid behov.